Frågor och svar om språklagen

Sverige är i dag i högre grad än tidigare ett flerspråkigt samhälle. Förutom svenska har vi de nationella minoritetsspråken, det svenska teckenspråket och många invandrarspråk¹. Dessutom används mycket engelska i olika sammanhang. Det behövs en lag som reglerar språkens ställning i samhället.

I Finland, Frankrike och Polen finns en språklag. I Norge finns förslag om en sådan lag. I till exempel Nya Zeeland jämställs det nyzeeländska teckenspråket och maori med engelska i grundlagen, och i Mexiko jämställs 62 minoritetsspråk och det mexikanska teckenspråket med spanska.

Svenska är det språk som talas av de flesta i Sverige, antingen som modersmål eller som andraspråk. Det har än så länge en stabil ställning. För att säkra den ställningen behövs en lag som slår fast att svenska är huvudspråket i Sverige. Det innebär att svenskan är det gemensamma språket i Sverige och det samhällsbärande språket. Det skall kunna användas inom alla samhällsområden, till exempel i kontakt mellan enskilda och myndigheter.

Svenskan har den starkaste ställningen av de språk som språklagen omfattar, eftersom det pekas ut som huvudspråk och som det gemensamma, samhällsbärande språket. Samhället har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas.

Ja. Svenskan har dock starkast ställning. De nationella minoritetsspråken och det svenska teckenspråket har å sin sida starkare ställning än invandrarspråken¹. Denna skillnad i ställning grundar sig främst på språksituationen och visar sig bland annat i rätten för enskilda att få undervisning i språken.

Enligt språklagen har alla rätt att använda sitt modersmål, vilket det än är. Ingen kan således förbjudas att använda sitt modersmål, exempelvis på en arbetsplats.

Språklagen har en viktig statushöjande effekt för det svenska teckenspråket, och den främjar detta språks fortlevnad. Den bidrar också till att synliggöra döva och hörselskadade som en språklig minoritet och till att synliggöra det svenska teckenspråket i det svenska samhället. Det skall vara möjligt att använda det svenska teckenspråket i offentlig verksamhet via teckenspråkstolkar. Skyddet för det svenska teckenspråket inbegriper ett förbud mot påtvingad assimilering.

Enligt språklagen skall det svenska teckenspråket skyddas och främjas. Det innebär bland annat att döva och hörselskadade barn har rätt att få lära sig det svenska teckenspråket och att använda det i skolan. Anhöriga till teckenspråkiga liksom hörande barn till teckenspråkiga föräldrar har också rätt att lära sig svenskt teckenspråk. Personer som är intresserade av språk eller behöver språkkunskaper i sitt yrke skall uppmuntras att läsa svenskt teckenspråk på utbildningar.

Språklagen säger att myndigheter har ett särskilt ansvar för att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns tillgänglig, används och utvecklas.

Eftersom Institutet för språk och folkminnen har ansvar för att vårda och utveckla de nationella minoritetsspråken (för samiskans del är det enligt överenskommelse Sametinget), har institutet också ansvar för terminologi på minoritetsspråk. Detta gäller speciellt ord som ofta förekommer i samhällsinformation. Om det inte finns aktuell terminologi på minoritetsspråk, kan det offentliga språkbruket på dessa språk inte vara helt korrekt och begripligt.

Den gäller det allmänna och det ansvar som det allmänna har. Med det allmänna menas organ som bedriver offentlig verksamhet. Det är myndigheter både på statlig och kommunal nivå, beslutande församlingar på statlig och kommunal nivå (även landstingsnivå), domstolar och förstås regeringen och riksdagen.

Ofta säger man bara samhället, och det uttrycket används ofta i detta fråge- och svarsdokument för enkelhetens skull. Det allmänna (eller samhället) har enligt språklagen ansvaret att värna om och skydda språken och se till att lagen uppfylls i övrigt.

Språklagen är en ramlag, som anger principer, mål och riktlinjer och de grundläggande bestämmelserna. Andra existerande och kommande lagar och förordningar kan innehålla mer detaljerade regler (se fråga 17). Språklagen är vidare en skyldighetslag, som talar om vilka skyldigheter samhället har. Det är alltså inte en rättighetslag, som talar om vilka rättigheter den enskilda personen har.

Det finns andra lagar och bestämmelser som behandlar språk. Här tas de viktigaste upp.

• I förvaltningslagen (1986:223, 7 §) finns ett krav på att myndigheter skall uttrycka sig lättbegripligt.
• Patientdatalagen (2008:355,13 § ) föreskriver att journalhandlingar som upprättas inom sjukvården skall vara skrivna på svenska och tydligt utformade, och så lätta som möjligt att förstå för patienten.
• Radio- och TV-lagen (1996:844, 6 kap. 8 §) föreskriver att en betydande del av programmen i allmänradio och allmän-tv skall vara på svenska.
• Enligt patentlagen (1967:837, 3 kap. 31 §) krävs att patentansökan skall vara på svenska.
• Behovet att anlita tolk tas upp i förvaltningslagen (1986:223, §8). Enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) ska landstingen erbjuda vardagstolkning för barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade. Ytterligare lagar berör tolkning på högskolor, i arbetslivet och i rätten.
• Behovet att anlita tolk tas också upp i rättegångsbalken (1942:740, 5 kap. 6 §). I samma lag (33 kap. 9 §) behandlas behovet att översätta handlingar av betydelse för målet.
• I lagen om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar (1999:1175) och lagen om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar (1999:1176) regleras rätten att använda dessa språk hos förvaltningsmyndigheter och domstolar. En ny lag med utvidgad rätt träder i kraft den 1 januari 2010.
• Grundskoleförordningen (1994:1194) reglerar rätten till modersmålsundervisning för den som har annat modersmål än svenska (§ 9–14), och rätten till undervisning i svenska som andraspråk (§ 15–16).