Hemul – ett konstigt ord

Hemul är konstigt på alla sätt. Det finns två substantiv hemul som inte alls hör ihop, och ett adjektiv som hör ihop med det ena substantivet.

Det första substantivet hemul har en krånglig förklaring. Det kan dels betyda ’skyldighet att bevisa äganderätten till något’, dels ’bevis för riktigheten av ett påstående eller något annat’, ofta synonymt med ’stöd, berättigande’. Den första betydelsen förekommer bara i äldre lagar. Den andra betydelsen är lite vanligare. Man kan exempelvis tala om att ”kravet saknar hemul i nutida lagstiftning”.

I danskan och norskan är motsvarande ord (i den andra betydelsen) mycket vanligt. Där heter det hjemmel.

Adjektivet hemul kan sägas betyda ’rättmätig, berättigad, rimlig’. Det är inte särskilt vanligt. Lite vanligare är motsatsen ohemul. Priser, krav och påståenden kan exempelvis vara hemula eller ohemula.

Ordet hör ihop med hem, och grundbetydelsen av adjektivet är ’tillhörande eller trogen hemmet’.

Dessa två samhöriga gamla nordiska ord har olika betoning: substantivet på första ledet (he-), vilket är rimligt med tanke på ordbildningen, och adjektivet på sista ledet (-mul). Någon förklaring till att adjektivet fått en betoning som hör hemma i främmande ord finns inte. Kanske för att det verkat så konstigt?

Så har vi det andra substantivet hemul, som betonas på sista ledet (-mul). Det är säkert bättre bekant, i synnerhet bland alla som läst böckerna om mumintrollen. Hemulen är en figur som älskar ordning, så till den grad att ordet brukar användas överfört om en inskränkt person, en paragrafryttare. Man kan undra varför Tove Jansson valde den benämningen. Kanske för att hon tyckte att hemul är ett så konstigt ord?