4. Se till att det finns information på andra språk efter behov

Många människor med annat modersmål än svenska har behov av information på sitt eget modersmål, till exempel nyanlända invandrare. Svenska myndigheter har en skyldighet att nå ut med information till alla i Sverige, oavsett modersmål eller funktionshinder. Det framgår av både språklagen och förvaltningslagen. Denna skyldighet handlar i grunden om begriplig information och rätten till likvärdig service.

Varje myndighet måste själv avgöra vilka språk som är aktuella för just sin verksamhet. För en kommun kan det innebära att se över vilka språk som talas i kommunen. För en förvaltningsmyndighet kan det innebära att fundera över vilka språkliga målgrupper som är särskilt viktiga för dess verksamhet.

Hur mycket och vilken information som ska översättas kan självfallet skilja sig från kommun till kommun och från organisation till organisation. Välj ut vilken information som behöver översättas utifrån organisationens uppdrag och vilka ärenden målgrupperna antas ha på webbplatsen. Information och tjänster som människor är väldigt beroende av är särskilt viktigt, till exempel grundläggande e-tjänster för att skicka in viktiga blanketter. Det gäller i synnerhet om möjligheterna till andra kommunikationsvägar, som telefon och fysiska besök, är begränsade.

Hos offentliga organ bör viss grundläggande information och service finnas på flera språk. Det kan till exempel handla om:

• grundläggande samhällsinformation för nyanlända
• information om service för välfärdstjänster: barnomsorg, äldrevård, skola med mera
• information om viktig självservice: beställningar, databassökningar, blanketter med mera
• information om organisationen och dess verksamhet
• hur man kontaktar organisationen i olika ärenden och får information och service på olika språk
• information om språkliga rättigheter och skyldigheter.

Urvalet av vad som ska översättas bör ske i samråd med de målgrupper man riktar sig till. Saknas översättningar, bör man på de främmande språken upplysa om att översättningar ska kunna tas fram vid begäran.

Den personal inom verksamheten som har mycket kontakt med allmänheten har ofta god kunskap om vilka texter på webbplatsen som skulle kunna öka servicen för den enskilde och minska belastningen på kundtjänsten.

Om möjligt bör man i kontaktinformationen på webben ange särskilda kontaktpersoner för olika språk. Sådana personer kan utomstående kontakta direkt, så att de slipper bli omkopplade via växeltelefonister eller e-postregistratorer som kanske inte behärskar språket ifråga.

För att veta vilka språk man bör översätta till, kan man inte bara gå på språkliga rättigheter och språkets storlek i Sverige, som dessutom kan skilja sig mycket åt mellan olika kommuner och delar av landet – och förändras över tiden. Man måste först veta vilka målgrupper man har, och dessa gruppers behov. Det kräver målgruppsundersökningar och kontakt med olika språkgrupper.

Grupper man bör ta särskild hänsyn till:

• nyanlända invandrade
• invandrade och personer med utländsk bakgrund med särskilda behov: äldre, personer med läs- och skrivsvårigheter et cetera
• personer som tillhör en nationell minoritet
• teckenspråkiga personer
• personer från andra EU-länder som tillfälligt söker jobb, sjukvård med mera i Sverige
• personer som turistar i Sverige.
  

Hos senare anlända grupper är svenskkunskaperna av naturliga skäl sämre än hos grupper med längre vistelsetid. Hur lång tid det tar för en person som kommer till Sverige att lära sig svenska hänger ihop med många olika faktorer, till exempel vilken språkbehärskning personen har på modersmålet och i viss mån med skillnader mellan språken, men i hög grad också med ålder och socioekonomiska faktorer som utbildning, arbete, inkomst och graden av integration i det svenska samhället.

Har man hela befolkningen som målgrupp och saknar resurser att efterfråga olika gruppers behov, är språkens storlek förstås intressant. Det är dock inte lätt att uppskatta antalet modersmålstalare för språken i Sverige. Modersmål är inget som myndigheterna registrerar, och det saknas därför officiell statistik.

Men man kan göra goda uppskattningar, till exempel utifrån uppgifter om invandrade personers ursprungsland och om antalet barn i modersmålsundervisning på olika språk. Detta har lingvisten Mikael Parkvall (2009) försökt göra i boken Sveriges språk – vem talar vad och var?, och hans uppskattningar får bedömas som rimliga. De 15 största modersmålen efter svenskan är enligt dessa beräkningar:

finska 235 000
BKS 113 000 (bosniska, kroatiska, serbiska)
arabiska 93 000
kurdiska 66 000
spanska 65 000
tyska 64 000
persiska 59 000
norska 56 000
danska 54 000
polska 49 000
albanska 49 000
engelska 44 000
arameiska 36 000
turkiska 34 000
somaliska 25 000.

Här kan det finnas anledning att ta särskild hänsyn till finska, som nationellt minoritetsspråk, och till språk som talas av nyligen invandrade grupper, som albanska, arabiska, kurdiska och somaliska. Men beroende på vilken typ av målgrupper man har, till exempel turister, affärskontakter och tillfällig arbetskraft, kan förstås helt andra språk komma ifråga, som kinesiska, polska, ryska eller thailändska.

Man bör också tänka på att många människor är flerspråkiga och kan ha goda kunskaper i ett stort internationellt språk som arabiska, engelska, franska, portugisiska, ryska eller spanska.

Även för främmande språk kan man som komplement till text behöva uppläst text, telefonkommunikation, informationsstödjande bilder och filmer et cetera (se filmexempel från danska Glostrup hospital). Bland vissa invandrargrupper kan det också finnas grupper med analfabetism eller lågt utvecklad skriftkultur som kan behöva särskild tolkhjälp.