Språket fungerar fortfarande som klassmarkör i många sammanhang. Det ska Alexandra Rapaports Eliza visa med sin egen variant av förortsskånska när Pygmalion nu har premiär på Dramaten.
Med anledning av Dramatenpremiären på Pygmalion i morgon fredag publicerar Svenska Dagbladet i dag en artikel om språket som klassmarkör. I artikeln intervjuas språkprofessorerna Ulla–Britt Kotsinas, expert på förortssvenska, och Lena Ekberg, chef på Språkrådet.
Ulla-Britt Kotsinas menar att klasskillnader uttrycks genom ordval, men också genom uttal av t.ex. e-, ä- och sje-ljud. Lena Ekberg, som varit involverad i projektet ”Språk och språkbruk bland ungdomar i flerspråkiga storstadsmiljöer”, betonar att förortssvenskan är mer gruppspråk än dialekt, och att ungdomar lätt kan växla mellan gruppspråket och standardsvenskan.
I anslutning till artikeln kan man också läsa en separat intervju med Alexandra Rapaport, som berättar om Eliza och den egna variant av förortsskånska hon uppfunnit inför pjäsen.
Också Catharina Grünbaum, språkvårdare på Dagens Nyheter, kommenterar uppsättningen av Pygmalion i en krönika i DN. Hon konstaterar att vår tolerans för dialekter och språklig variation är väldigt mycket större i dag än för bara 30 år sedan, och att det snarare är sociolekterna – de sociala gruppspråken – än dialekterna som markerar skillnader och väcker reaktioner i dag. Grünbaum hade för övrigt hellre sett en pjäs baserad på folklig göteborgska. Kanske ett uppslag till nästa Pygmalionuppsättning?
Uppdaterad 21 januari 2010
Ansvarig för sidan: Språkrådet