Historisk bakgrund

Om inte Napoleon funnits hade Sverige och Finland kanske fortfarande varit ett och samma rike, precis som det var i omkring 600 år. Man talar om svenska korståg till Finland på 1100-talet, men det var snarare militära expeditioner, där svenska kungar ville säkra sig makten över handelsplatser. Finland hade – och har – ett viktigt läge mellan öst och väst. Det medförde att Sverige och Finland blev ett rike på 1200-talet. Men till följd av Napoleon-krigen ändrades Europas politiska karta. Ryssland och Frankrike, som plötsligt blivit bundsförvanter, krävde 1807 att Sverige skulle förklara Storbritannien krig. Sverige vägrade, och Ryssland gick till anfall i februari 1808. Kriget utspelades huvudsakligen i Finland, men strider ägde också rum på svenska sidan, vid Sävar och Ratan utanför Umeå. Sverige förlorade till slut, bland annat till följd av att kommendanten över fästningen Sveaborg kapitulerade, helt i onödan, anser många. Striderna rasade vidare men till slut gav Sverige upp och fred slöts den 17 september 1809. Finland hamnade under rysk överhöghet och blev ett storfurstendöme fram till 1917, då den ryska februarirevolutionen ändrade läget. Den finländska lantdagen passade den 6 december 1917 på att förklara Finland självständigt.

Varför skall vi fira att Sverige förlorade ett krig och att riket därmed halverades? Andra länder brukar fira segrar. Men det är inte förlusten som firas utan att det faktum att allt ändå slutade väl. Finland blev så småningom en självständig stat. Om Sverige inte hade förlorat hade vi troligen förr eller senare blivit indragna i andra krig. Förbindelserna mellan Sverige och Finland har fortsatt att vara starka. Ett band som knyter oss samman är språket, eller språken: svenska och finska. Svenskan är jämställt med finskan som nationalspråk i Finland, och inom Sveriges gränser, hur de än har sett ut, har det alltid talats finska vid sidan av svenska. År 2000 fick finskans status som officiellt minoritetsspråk i Sverige.